Poeten här.
Jag vet hur det känns att falla till botten,
och därefter bara glida längre och längre ner.
Hur mycket kraft det tar att försöka
klättra upp ett endaste litet steg, och
hur ont det sedan gör att falla tillbaka igen.
Känslan av att känna sig värdelös
och ensam,oavsett hur många personer
som är i rummet.
Alla sömnlösa nätter, alla tysta skrik,
alla stunder när man gråter i sin ensamhet
och letar efter en enda anledning
till att fortsätta kämpa.
Jag vet hur det känns att tappa bort sig
själv, och hur fort det kan gå.
